I struphuvudet på Woody Allen

Hur mycket av en människas identitet ligger i rösten? En hel del, skulle jag tro. Så vad händer med den människa som plötsligt får en ny röst… och ett nytt språk?

   Svar: vi har svårt att ta honom eller henne på allvar. Alla som har vistats någon tid i de länder som dubbar utländska filmer vet vad jag talar om. John Wayne pratande franska, Marilyn Monroe viskande tyska – vi blir så häpna och bestörta att vi vägrar tro våra öron. Och vi vänder skamset våra ögon åt ett annat håll, för vi vill inte rubba den själsliga jämvikt som förutsätter en viss balans mellan ljud och bild.

   Den svenske konstnären Erik Bünger har varit med om det här – och gjort någonting åt det. Det vill säga, dragit ut, in absurdum, konsekvenserna av dubbningen. I hans The Allens ser vi Woody Allen i halvbild; han pratar och gestikulerar på det sätt som vi är vana vid att ses honom göra på film. Men hans röst – herregud, hans röst! Den är inte bara en, den är många – och de pratar på tyska, spanska, franska, italienska och kanske något språk till. Och någonstans i den språkliga kakofonin, om man verkligen försöker urskilja lagren av röster och språk, kan Allens egen omisskännliga New York-accent svagt skönjas.

Vem är den riktige Allen? Han med New York-accenten förstås, men här för han en ojämn kamp med alla de andra Allens, och då hjälper det inte hur mycket han viftar med armarna mot det egna huvudet. Han kommer inte åt dem – alla falska Allens som har ockuperat hans huvud och stulit hans röst.

   Det var ett tag sedan jag var med om en så schizofren filmupplevelse. Och då blir den inte mindre av att det är just Woody Allen – han som i film efter film låter likadant – som drabbas av dessa multipla röster.

   Mucho remarkable. Sehr strange. Trés skoj.

Anders Sjögren
Västerbottens-Kuriren 19 Maj 2006