Tiden är ett centralt begrepp inom musiken. Utan förflyttningarna utmed
tidsaxeln ingen sonatform, inga kontrapunktiska inflätningar, ingen
tolvtonsteknik. Utan de mikroskopiska förskjutningarna av nuet ingen
dansrytm, ingen improvisatorisk elegans, inget självsväng. Så vad händer när
man skärskådar en enskild musikalisk fras och dissekerar dess beståndsdelar,
faller musiken isär eller går det fortfarande att behålla en känsla av
rörelse?
  
I sin installation Variations on a Theme by Lou Reed, nyligen visad och
framförd på Atalante i Göteborg under Sirenfestivalen, använder sig Erik
Bünger och Robert Olzon av några sekunder ur låten Heroin, hämtad från
Velvet Undergrounds första album Velvet Underground & Nico, inspelat 1966.
Samma fragment om och om igen, från den långsamma första delen av sången.
  
Det man hör är refrängordet och en därpå följande ackordförändring, med
John Cales malande violaspel i bakgrunden som en svävande, hypnotisk
bordunklang. Så följer omtagning på omtagning, men för varje gång sträcks
tiden ut något med hjälp av det kommersiella datorprogrammets
timestretch-funktion. Följaktligen går spelet långsammare och långsammare
och det lilla fragmenten blir allt längre och längre, för att efterhand
alltmer träda in i det vita brus som var Velvet Undergrounds kännemärke.
Närmare 30 minuter håller stycket på, men tidslängden blir snart svår att
avgöra. Som lyssnare är vi ju fortfarande inne i samma ögonblick, samma
frusna bild av skeendet. Det är en fascinerande och paradoxal upplevelse att
konstatera hur själva ackordförändringen varje gång skapar en
sensibilitetshöjning, en förvåning som också har en berusande effekt.
  
Som uttryck påminner det starkt om de arkivinspelningar med John Cale,
gjorda i New York 1965-69, som nyligen givits ut på etiketten Table of the
Elements - Sun Blindness Music, Dream Interpretation och Stainless Gamelan
(alla med undertitlarna Inside the Dream Syndicate, med referens till
minimalisttonsättaren La Monte Youngs grupp The Theater of Eternal Music,
som John Cale medverkade i innan han började spela med Velvet Underground).
  
Också här är det frågan om en sorts psykedelisk minimalism, grovkornig
och primitiv, otålig och ändå sublimt försjunken. Som i den drygt 40 minuter
långa Sun Blindness Music från oktober 1967 där John Cale improviserar på en
Vox Continental-orgel; långa, utdragna klanger, ett ljusskimmer, en
naturlyrisk känsla mitt i det strama och avskalade. Eller som i den drygt 26
minuter långa inspelningen från maj 1967 med den underbara titeln At About
This Time Mozart Was Dead And Joseph Conrad Was Sailing The Seven Seas
Learning English, där John Cale och Sterling Morrison tillsammans väver en
orientalisk matta av febrilt snabba och kontemplativt stillastående fraser.
  
Ögonblicksflimmer, en dröm om ett öppnare och intimare förhållande mellan
det som har varit och det som är. Så fortsätter den gamla tiden in i den nya
tiden.
                                                                          
Magnus Haglund
Göteborgsposten 2002-02-13